Nu i vinter har jag blandat in längdskidåkning i min norska singel-ansats. Några lugna distanspass och även vissa långpass har fått bytas ut mot skidor. Delvis av träningsskäl – men också av ett enklare skäl: det är trots allt min favoritsport.
Inte som ett avsteg från principen, utan som ett annat sätt att belasta samma aeroba system – med mindre löpslitage och lite mer träningsglädje.
Det som blivit tydligt ganska snabbt är att puls och upplevd ansträngning (RPE) inte beter sig likadant som i löpning. På skidor kan pulsen vara förhållandevis hög trots att passet känns kontrollerat och långsiktigt hållbart. Samtidigt kan RPE upplevas högre lokalt – särskilt i överkropp och bål – medan benen känns oväntat pigga.
Det här är inte bara en känsla. Forskning
visar att relationen mellan puls och RPE är aktivitetsspecifik. I helkroppsarbete som längdskidåkning aktiveras mer muskelmassa, vilket kan driva upp pulsen, samtidigt som den centrala ansträngningen – andning, mental kontroll, uthållighet – fortfarande ligger lågt. Samma puls betyder alltså inte nödvändigtvis samma fysiologiska stress som i löpning.
För mig går alltid RPE före puls, som i sin tur går före tempo. När jag åker skidor är det ännu tydligare. Pulsen blir mest en grov kontroll, medan jag nästan helt styr efter upplevd ansträngning.
Är andningen lugn, tekniken flyter och jag kan hålla på länge utan att det “kostar”, då är passet tillräckligt lugnt – även om pulsklockan protesterar.
Skidorna har blivit ett sätt att behålla volym, stimulera hjärta och lungor och samtidigt ge löpningen lite andrum. Samma aeroba idé – annan mekanik. Och lite mer lust och motivation på köpet.
Det leder också till att jag tränar lite mer. Jag vill ofta åka ett varv till, och ibland staka på rejält. Min Garmin visar fina trender för stress, VO₂max, vilopuls och sömn. Och det känns bra.
Det är huvudsaken.
